För den som tänker maffiga viner med mycket av allt när Kalifornien kommer på tal, väntar en helt ny upplevelse genom Birichinos viner. Tänk i stället slankt, elegant och finstämt. Nyanserat och avvägt. Det spelar ingen roll om det är pinot noir, grenache, carignan eller zinfandel som är utgångsmaterial, resultatet blir snyggt. Till och med den mest naturliga stilen, ny och klunkvänlig med kolsyrejäsning som inslag, är framtagen med en fingertoppskänsla som ger pluspoäng även i den ligan.

”Vi har hittat en bra balans i det vi gör produktionsmässigt. Vi kan experimentera ibland, men har en tydlig grundfilosofi som vi håller oss till. Och vi är väldigt lyckligt lottade som har tillgång till fantastiska vingårdar genom ovärderliga samarbeten. Flera av odlarna har vi jobbat med i generationer, de är familj för oss.”

Birichino har nu 21 vingårdslägen på listan och samarbetar med ett dussintal familjer. De flesta lägena är riktigt gamla, planterade av släkter som en gång invandrade till Kalifornien från Frankrike, Italien och Portugal. Här finns Besson Vineyard som är planterad 1910 med grenache och 1922 med zinfandel och pinot noir. Bechthold, som bjuder på cinsault, är planterad 1886 och ger bland annat druvor som ingår i blenden till Vins Gris, Birichinos svar på Provencerosé. Little Big Block, planterad 1895, innehåller fyra blå druvor och levererar bland annat carignan till ett endruvsvin. Lilo är ett exempel på yngre vingård, planterad under senare decennier på ett utmanande läge som ger ypperlig pinot noir. Sammantaget är det en fullkomlig skattkista av knotiga rankor och förnämliga lotter att förvalta, tillsammans med ägarfamiljerna. Men vinodling är inte något för klena sinnen eller den mindre modige, som Birichino säger i en beskrivning av senare års utmaningar.

Att klimatförändringar påverkar vinodling världen över är ingen nyhet. Nästan oavsett kontinent, land och distrikt vittnar vinbranschen om en utveckling som kräver anpassning och nya handlingsplaner. Det blir allt varmare och torrare och tillgången på vatten är en kritisk fråga. I Kalifornien har problemen länge varit stora. Utan nederbörd sinar reserverna. Gamla vingårdar som är djupt rotade klarar sig betydligt bättre, men även för dessa finns en gräns.

”Våra gamla vingårdar är ”dry farmed”, ingen bevattning sker, och de är otroligt tåliga vad gäller både värme och torka tack vare sin djupa etablering. Det är kloka plantor, när det är tufft drar de ner sin produktion. Vi har vissa fördelar i Santa Cruz genom att närheten till havet inverkar positivt. Men det har varit många år av torka och även om vi nu har haft ett par goda, blöta vintrar pekar trenden i stort åt fel håll. Vi kommer så småningom till en gräns för vad rankorna klarar av och bevattning blir nödvändigt, samtidigt svårlöst.”

Torka betyder även risk för spontana bränder som ödelägger landskapet, ett allvarligt och återkommande problem i Kalifornien. Numer är det mer regel än undantag att dessa ”wild fires” uppstår under augusti-september. I dag har myndigheterna bättre prognoser och beredskap, men år 2020 var läget riktigt allvarligt.

”Det var ett hemskt år. Dels covid som påverkade mycket, dels bränder i en omfattning vi inte sett tidigare. Tusentals hektar vinodling gick förlorade. Många liv skördades och bara i vår region miste 800 familjer sina hem. Vi stod inför helt nya utmaningar och det var svårt att inse vidden av det hela. De vingårdar vi arbetar med klarade sig ifrån själva bränderna, men i vissa fall med ordentliga rökskador.”

För att få vetskap om druvornas exakta tillstånd krävdes labbtester. Ett enda laboratorium hade rätta tekniken för att göra just dessa analyser. Många månaders väntetid gjorde jobbet snarast omöjligt, inga egentliga beslut kunde fattas. Vad gick att göra i det läget?

”Det var bara att skala ner produktionen på den röda sidan, där problemen var störst. Druvorna påverkades till det yttre av rök som färdades med vinden och i flera fall kunde skalen inte användas. Det blev betydligt mer rosévin än vi någonsin tänkt, hela sex viner, och även pét nat. Vi fick det att funka och vi kunde fortfarande köpa druvor av våra odlarfamiljer, som annars hade fått det väldigt, väldigt svårt.”

Men det var ett skräckscenario, menar Alex som minns ett försök till bilfärd mitt på en solig dag – i totalt kolmörker. Och vid minsta röklukt slår fortfarande en posttraumatisk stress till, det har satt sina spår. Det positiva i sammanhanget är en eftertanke och en värdering hos Alex och John, som företagsmässigt har renodlat Birichino och planerna framåt. Det viktigaste har ringats in, det som betyder absolut mest.

Birichino exporterar till omkring femton marknader, med Frankrike, Norge och Sverige som de största, medan 70 procent av produktionen säljs inom USA. En stor andel av den inhemska försäljningen, närmare 25 procent, säljs direkt från det tasting room som Birichino har i Santa Cruz.

”Det har slagit väldigt väl ut, vi är glada för direktkontakten med vinpubliken och försöker tillbringa så mycket tid som möjligt med att hälla vin. Någon av oss är nästan alltid på plats, det är helt galet när man tänker efter, men vi gillar ju att berätta vår historia och det vill vi fortsätta med. Tursamt nog har vi gångavstånd hemifrån, båda två.”

Även om klimatprognoser kan kännas dystra finns det framtidstankar, stabilitet och tilltro. Småskalighet när den är som bäst betyder i Birichinos fall både fantastiska viner och en egenägd verksamhet utan lån eller investeringar från annat håll, med möjlighet till anpassning och snabba beslut. Det som känns allra viktigast för Birichino framöver är att fördjupa relationerna och samarbetet ännu mer med odlarna. Att fortsatt kunna hjälpas åt, med tillit och trygghet som fundament, är det viktigaste av allt. Och så finns ju faktiskt planer på nya viner. Ytterligare ett par gamla vingårdar med intressanta druvor – som den udda, närmast utrotade cabernet pfeffer, planterad vid 1900-talets start – har nämligen dykt upp och vem säger nej? Inte Birichino, inte Alex och John. Tack och lov.